Varg
Djuret som väcker känslor
Djuret som väcker känslor
En art är Starkt hotad när bästa tillgängliga data indikerar att den uppfyller något av kriterierna A–E för Starkt hotad och att den därmed bedöms löpa mycket hög risk att dö ut i vilt tillstånd.
Källa: Artdatabanken
Canis lupus lupus
Kroppslängd: 70–150 cm, svans 33–50 cm
Mankhöjd: 80–105 cm
Vikt: Vuxna honor väger 35–45 kg och vuxna hanar 45–55 kg.
Livslängd: sällan längre än 10 år i det vilda.
Främst Mellansverige men har börjat sprida sig söderut. Vargen kan vandra långt och förekommer sporadiskt i alla landskap utom på Gotland.
Vargen har som många andra stora rovdjur en viktig roll som toppredator i våra ekosystem. Den är en skicklig jägare som reglerar antalet klövdjur och påverkar deras beteenden genom att skapa rädsla och försiktighet.
Rester från vargens bytesdjur unnar också andra rovdjur. Det faktum att vargen försörjer asätande arter med kadaver kan få stor betydelse i varmare klimat och gynna exempelvis järven.
Vargen är idag fridlyst och klassad som ”starkt hotad” på Artdatabankens rödlista. Vargen har också ett strikt skydd i EU:s naturvårdsdirektiv. Vargstammen i Skandinavien hotas bland annat av stora problem med inavel, då populationen är liten och isolerad och invandring från den finsk-ryska populationen behövs för att stärka dess genetiska status.
Det finns riksdagsbeslut om att vi ska ha livskraftiga rovdjursstammar i Sverige, och vi har förbundit oss till detta i olika internationella åtaganden. Den skandinaviska vargstammen skyddas av EU:s naturvårdsdirektiv.
För att uppnå en gynnsam bevarandestatus, behövs enligt tidigare forskning minst 300 vargar i Sverige, samt att minst en ny varg vandrar in från Finland eller Ryssland vart femte år och reproducerar sig med en skandinavisk individ. Det behövs för att stärka dess genetiska status.
Få svenskar har sett en varg i det vilda, men djuret väcker trots detta starka känslor. Genom historien har vargen skapat rädsla och oro genom att ta människans boskapsdjur, och den fick tidigt rollen som ”ond” i sagornas värld. Samtidigt, genom att tämja vargar, blev det lättare att vakta våra gårdar och tamdjur och det underlättade också att jaga annat vilt.
Även idag kan vargar orsaka problem för tamdjursägare och renskötseln. Varje år dödas och skadas också ett antal jakthundar av varg, vilket kan göra jägare oroliga för att släppa sina hundar under jakt. Vargen har i vissa fall också blivit en politiskt laddad symbol för ”landsbygd” kontra ”storstad”.
Samtidigt växer intresset för rovdjursturismen i Sverige och många vill få en chans att se djuren i sin naturliga miljö. Rovdjursturism där besökare ges tillfälle att se något av våra stora rovdjur skapar inkomster för lokalsamhällen.
En gång i tiden fanns det ett tusental vargar i hela Sverige, förutom på Gotland. Vargen jagades dock till utrotningens gräns och fridlystes 1966.
Idag finns det cirka 450 vargar i Sverige, enligt resultatet från inventeringsperioden 2022/23. Vargstammen är sårbar och känslig och dess genetiska status behöver förbättras för att göra populationen livskraftig på lång sikt. Många vargar som bildar par är nära besläktade, genetiskt sett motsvarande syskonpar. De senaste 10 åren har nya finsk-ryska vargar dokumenteras nästan varje vinter i norra delen av Skandinavien. Ett fåtal av dessa har kunnat nå fram till potentiella partners i södra Mellansverige och fortplanta sig.
Den illegala jakten efter varg tros utgöra ett allvarligt hot mot den skandinaviska vargpopulationen. Illegal jakt är svårt att övervaka och det kan finnas stora mörkertal. WWF tar starkt avstånd från alla typer av illegal jakt.
Kartan visar dokumenterade familjegrupper (fylld cirkel) och revirmarkerande par (fylld triangel) i Skandinavien under inventeringsperioden vintern 2022–2023.
Källa: SLU Viltskadecentrum, 2022-2023.
Om du hörs när du går i skogen är det mycket svårt att komma nära en varg. Det sannolika är att den har lämnat platsen långt innan du hinner dit. En varg är skygg och är sällan aggressiv mot en människa.
Skulle du mot förmodan se en varg, så stannar den kanske till för att få en uppfattning om vem den möter. Du ska då göra tydliga ljud och gå från platsen. Om vargen går efter dig, så fortsätter du gå. Du kan stanna till och skrämma den genom att ropa, ta några steg mot den och göra dig ”stor”.
Om du har hund med dig kan vargen vara nyfiken på hunden och inte märka dig förrän du ropar eller klappar i händerna. Ha din hund kopplad.
De vargar som passerar bebyggda platser kan ofta vara unga vandringsvargar, som lämnat sin flock för att vandra mot nya områden där de kan bilda ett eget revir med en ny partner. Det är också möjligt att de lockats av slaktrester eller tamdjur. Oavsett anledning, så upplever vissa människor att det känns otryggt att ha varg nära, trots att den är skygg. Men för andra, är det en häftig känsla att veta att det finns varg där man bor.
När du blir medlem i Pandaklubben får du ett medlemskort som ger dig gratis eller rabatterat inträde hos utvalda Pandaklubben-förmånsgivare. Ta med dig kortet och möt världens djur och lär dig mer om häftiga arter och smarta tips som räddar dem! Ett medlemskap kostar 295 kronor per år.
Ett besök i Vildriket är en magisk och minnesvärd upplevelse för hela familjen. Här möter du nordens vilda djur på deras egna villkor i en fantastisk omgivning. Brunbjörn, varg, lo, räv och ren är bara några av alla djur du kan träffa här.
En större hund kan misstas för att vara en varg. Här är sånt du kan tänka på:
När det ligger snö på backen blir det extra tydligt var skogens djur har passerat. Följ med oss!
Vargen verkar alltid ha väckt känslor hos människor. Äldre tiders jägar- och krigarfolk såg upp till vargens jaktteknik och dess uthållighet. För nordliga urfolk och folkslag i exempelvis Ryssland, Rumänien och Finland har vargen inneburit ett viktigt symboldjur. Fortfarande idag har vargen en spirituell betydelse för nordamerikanska urfolk. Dess intelligens och överlevnadsförmåga prisas.
Det finns andra berättelser där vargen beskrivs som ond, inte bara i sagorna, utan även i religionens namn. Det finns skrifter från 1200-talets katolska kyrka som talar om vargen som ett av djävulens redskap som satts på jorden som Guds straff för människans synder. Det finns även gamla strafflagar, där vargen likställs med en mördare – och skulle straffas därefter. Ända fram i vår tid är populärkulturens berättelser om blodtörstiga varulvar omåttlig populära.
Totalt uppskattas det finnas omkring 200.000 vargar i världen idag och vargen är inte utrotningshotad ur ett globalt perspektiv. Däremot har den utrotats från stora delar av dess tidigare utbredningsområde. Om vi tittar utanför Skandinavien, är det i Europa, Nordamerika och Asien som de flesta vargarna lever. Det är också viktigt att skilja på olika populationer av varg, där vissa populationer är klassade som hotade och andra inte.
En tredjedel av vargar dör varje år, baserad på forskning med hjälp av radiomärkta vargar.
Hälften av denna dödlighet är jämnt fördelad på trafik, legal jakt och naturlig dödlighet (sjukdom, ålder, drunkning och strider med andra djur). Den andra hälften av dödligheten bedöms bero på illegal jakt. Det visar forskning från SLU.
Vargparet parar sig i februari-mars och honan föder sedan 2-8 valpar under april-maj. Ibland blir det fler ungar – det finns rapporter om kullar med 11 valpar. Vid födseln väger vargvalparna runt 400 gram.
Själva lyan är oftast en utgrävd håla i marken, under ett par stora stenblock, en grotta eller i en klippskreva, helst nära vatten. Ibland kan även ett tätt buskage eller en sänka i marken duga fint som lya.
När vargvalparna är små stannar de på bestämda mötesplatser, medan föräldrarna jagar. Allteftersom de växer kan de börja följa med sina föräldrar och även börja röra sig på egen hand i reviret.
Valparna brukar stanna kvar i kärnfamiljen i ett år, för att sedan ge sig iväg och hitta sitt eget revir och en livskamrat. Men ibland stannar unga vargar ytterligare något år och hjälper till att ta hand om den nya valpkullen.
De kan vandra långt, honor upp till 13 mil och hanar 17 mil. De kan vandra sträckor på 40-50 mil, och ibland ännu längre.
Vargarna lever framförallt i de mellersta delarna av Sverige, men kan vandra långa sträckor. Den kan dyka upp både i norr och söder. I vargars mått mätt finns fortfarande gott om livsutrymme och byten i mellersta Sverige.
Vintern 2022-2023 har spridningen i södra Sverige expanderat till ytterligare nya län då ett nytt revir bildades på gränsen mellan Kronobergs och Kalmar län. I Skåne, Östergötlands, Jönköpings, Västra Götalands och Södermanlands län, som alla hade etablerade revir sedan tidigare, bildades också fler nya revirmarkerande par. Samtidigt har antalet vargrevir (familjegrupper och revirmarkerande par) i mellersta Sverige minskat.
Både vargar och andra stora rovdjur kan ibland döda fler tamdjur än de faktiskt äter. Beteendet är kanske framförallt omskrivet när det gäller inhägnade får, vilket förstås kan väcka starka känslor hos drabbade djurägare. Om en varg tagit sig in i en inhägnad och angripit ett tamdjur kan det skapa panik hos övriga individer i tamdjursbesättningen. Detta kan trigga rovdjurets jaktinstinkt flertalet gånger, vilket ökar risken för fler angrepp.
Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för inventeringen. De skriver föreskrifter och instruktioner samt fastställer inventeringsresultatresultat.
Länsstyrelserna ansvarar för att genomföra inventeringen i fält och kvalitetssäkra alla observationer som ligger till grund för inventeringsresultatet.
Jägare, renskötare och allmänheten rapporterar in observationer av stora rovdjur till Länsstyrelserna.
Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) obducerar och skriver rapporter om statusen på alla stora rovdjur som fälls under skydds- och licensjakt.
SLU Viltskadecenter samordnar inventeringen nationellt och granskar länsstyrelsernas arbete i enlighet med gällande inventeringsinstruktioner. Efter varje avslutad inventering skriver de en skandinavisk rapport tillsammans med Högskolan i Innlandet i Norge.
Alla hundar härstammar från vargen – från chihuahua till grand danois.
Det finns två hundraser i Sverige (Saarloos varghund och Tjeckisk varghund (få exemplar) där vissa individer är så lika vargar att det är svårt att skilja dem från varg, även för ett tränat öga.
Det var troligen för 15 000-30 000 år sedan som vi tämjde de första vargarna och fick hjälp med att vakta och jaga tillsammans. Hundar och vargar är fortfarande så nära släkt att de kan para sig med varandra och få valpar.
Viltskadecenter och Grimsö Forskningsstation har i 35 försök testat hur nära en människa kan komma vilda vargar. Forskaren gick som vid en normal skogspromenad mot en varglega, där sändarförsedda vargar sov.
Vargarna vaknade och gav sig av när forskaren var mellan 18 och 310 meter ifrån legan, med ett snitt på 85 meter. Ju fler vargar som fanns i flocken, desto tidigare gav de sig av.
Att forskarna ibland kom närmre berodde på blåst eller regn. Slutsatsen var att vargarna mest förlitar sig på hörseln för att upptäcka vad som rör sig i omgivningen, och att vädret dämpar ljudet kraftigt.
När forskarna gick mot vargar med ett slaget byte, gick vargarna undan på samma sätt.
Testet utfördes även under nattetid, med två människor och en kopplad hund. Då försvann vargarna från sin lega på betydligt längre avstånd – troligtvis för att två par kängor hörs bättre än ett par.
Forskarna konstaterade att en människa som närmar sig inte utgjorde någon stark störning för vargarna. Man kunde ofta komma ganska nära innan de reagerade – men också att vargarna aldrig visade någon tendens till offensiv eller aggressiv reaktion.
För 200 år sedan, år 1821, dödade en varg nio barn i Gysinge. Efter det har ingen människa dödats av en vild varg i Sverige. Den så kallade ”Gysinge-vargen” var med stor sannolikhet en varg som tidigare hållits i fångenskap och släppts ut, utan att ha lärt sig att jaga. Före Gysinge-vargen finns fyra bekräftade fall av vargangrepp på människa i Sverige, och de ägde rum på 1700-talet.
I modern tid har inga skador på människor av vild varg dokumenterats i Sverige, Norge eller Finland. I andra länder finns dokumenterade vargangrepp, främst kopplade till antingen förekomst av rabies (till exempel i Litauen och Ryssland), avsaknad av vilda bytesdjur (till exempel i Indien och Iran) eller vargar som vants vid människor (till exempel i Kanada och USA).
Skandinaviens vargar har stora revir i förhållande till tätheten av bytesdjur, jämfört med andra länder som har varg.
Revirets storlek tycks inte styras vare sig av hur mycket älg eller hur många andra vargar det finns i området, det finns ingen forskning som visar på sambandet. Men det verkar däremot finnas en koppling till antalet rådjur i området. Ju fler rådjur det finns, desto mindre kan reviren vara. Sen ökar storleken på reviren ju längre norr ut man kommer och kopplat till andel jordbruksmark.
Revirets storlek kan variera mycket och i Skandinavien är de mellan omkring 300-1700 kvadratkilometer stora. En medelstorlek beräknat på 28 flockar är cirka 900 kvadratkilometer.
Vargar hävdar sina revir mot andra vargar genom att urinmarkera mot upphöjda föremål som buskar, tuvor, stenar, snöplogkanter och liknande. De krafsmarkerar även i marken, ofta i anslutning till urinmarkeringen. I Skandinavien är revirstrider ovanliga.
Flera vargrevir sträcker sig över gränsen till Norge och det är därför bättre att prata om en gemensam skandinavisk vargstam. Det totala antalet vargar i Skandinavien vintern 2022/23 beräknas till cirka 510 vargar, varav cirka 450 i Sverige. Det är i stort sett samma resultat jämfört med vintern innan, då inventeringen visade på cirka 460 vargar.
Vargstammen i Sverige och Norge är fortfarande så liten att den inte anses livskraftig utan kontinuerlig invandring från Finland och Ryssland.
Under hösten 2020 fördjupades det nordiska vargsamarbetet genom ett nytt gemensamt ramverk mellan Sverige, Norge och Finland. Målet är att främja den långsiktiga överlevnaden för de skandinaviska och finska vargpopulationerna.
För att erhålla en långsiktigt livskraftig vargstam måste finsk-karelska vargar etablera och reproducera sig i Sverige för att minska graden av inavel. Vargar från Finland och Ryssland kan vandra in i Sverige, men få lyckas sprida sina gener vidare eftersom de aldrig når Mellansverige, där de flesta vargar finns. De har en lång sträcka att förflytta sig och ska passera renskötselområdet. Om de angriper renar beviljas i regel skyddsjakt, och deras resa tar slut där. Att försöka underlätta invandrande vargars passage genom renskötselområdet är därför av hög prioritet. Om det inte lyckas kan det återigen bli aktuellt att prova att flytta vargar.
1966 fridlystes vargen. I slutet av 1970-talet och början på 80-talet vandrade finsk-ryska vargar in i Sverige. 1983 föddes en valpkull som överlevde i Nyskoga i Värmland, och det här föräldraparet lade grunden till den skandinaviska vargstammen. Spridningen skedde från värmländska skogar, och det är anledningen till att Sveriges vargar framförallt finns i mellersta Sverige idag.
Eftersom den skandinaviska vargstammen härstammar från ett mycket litet antal vargar, är inaveln mycket hög och utgör ett hinder för en livskraftig vargstam på längre sikt.
Tidigare hade bara kungen och adeln haft rätt att jaga klövvilt, men år 1789 fick även allmänheten rätt att jaga klövvilt på egen mark. Då minskade antalet klövdjur kraftigt. Det fanns bara enstaka rådjur kvar i Skåne på 1840-talet, och älg var sällsynt i hela Sverige.
För vargen innebar det här svårigheter att överleva på vilda djur. Samtidigt fanns det ett par miljoner boskap i de svenska skogarna, som sannolikt blev ett viktigt inslag i vargens diet – åtminstone under sommarhalvåret. Många familjers boskap drabbades hårt av vargangrepp.
Idag finns det cirka 450 vargar i Sverige. Vargen är fridlyst och får liksom de andra stora rovdjuren endast jagas under strikt kontrollerade former.
Inavel och illegal jakt bedöms vara de största hoten mot vår vargstams långsiktiga överlevnad. Den illegala jakten är svår att övervaka och mörkertalen kan vara stort.
2023 beslutade länsstyrelserna tilldela 75 vargar på licensjakt i fem län. Totalt fälldes 57 av dessa fördelat på 14 revir i Dalarnas, Gävleborgs, Värmlands, Västmanlands och Örebro län. Vid licensjakt får jägaren behålla vargskinnet.
För att minska inaveln behövs invandrande vargar från andra populationer. I Skandinavien handlar det om vargar från den finsk-ryska populationen, som genetiskt sett skiljer sig från den i Sverige och Norge och därför kan bidra med viktigt genetiskt material för att minska inavel.
Opinionen för att utrota vargen var stark när en ensam varg dödade nio barn i Gysinge åren 1820-21. Den så kallade ”Gysinge-vargen” var med stor sannolikhet en varg som tidigare hållits i fångenskap och släpptes ut, utan att ha lärt sig att jaga. Efter det har ingen människa dödats av vild varg i Sverige.
Under 1827-1839 dödades 6 790 vargar i Sverige. Bara i Stockholms län dödades 271. Det har lett till den snabbaste nedgången i vargstammen.
De sista vargarna trängdes upp i fjällkedjan i norr och på 1960-talet ansågs vargen i princip vara utrotad i Sverige.
Så långt tillbaka vi kan se har vargen jagats i Sverige – och till sist utrotades den nästan helt. På 1200-talet skulle bönderna ha fångstverktyg för varg och tillsammans med torpare delta i drevkedjor i jakt på varg. Den som inte deltog fick böter. Jakten handlade inte bara om att begränsa antalet rovdjur, utan var samtidigt ett sätt för adeln och kungen att utöva sin makt och träna stridsteknik.
Att jaga rovdjur gav också extra inkomster, då man kunde sälja vargpälsen. Skottpeng infördes år 1647 och skulle utbetalas till jägare för att uppmuntra till jakt på djur som betraktades som skadedjur. Trots att vargen jagades så hårt, så fanns det sannolikt flera tusen vargar i Sverige på 1700-talet.
Ställ den till vår rovdjursexpert Benny!
WWF är med och finansierar projekt som satsar på innovation, forskning och ökad kunskap om våra stora svenska rovdjur. Sedan tre år tillbaka är fokus för projekten på att stärka samexistensen mellan människa och rovdjur. Projektmedel går till forskare, länsstyrelser, organisationer, företag och stiftelser.
– Målet med satsningen är att bidra till livskraftiga rovdjursstammar och en rovdjursförvaltning som är långsiktig och förutsägbar. Vi vill att arbetet fortsätter för att både människor och stora rovdjur ska kunna må bra och leva tillsammans, säger Benny Gäfvert, senior rovdjursexpert på WWF.
Projekten jobbar bland annat med rovdjursavvisande stängsel, skyddsvästar för hundar, forskning om vargbajs och dialog mellan flera parter för att nå framåt tillsammans.
Vargstammen är fridlyst och klassad som ”starkt hotad” på den svenska Artdatabankens rödlista. Vargen rödlistas på grund av att populationen är liten och isolerad. Inavelsproblematiken är stor och det finns en bristande acceptans för vargförekomst hos delar av befolkningen.
WWF anser att vargpopulationen ska hanteras med stor försiktighet. Det är viktigt att jakt inte utgör ett hot mot stammen och hindrar eller försvårar en långsiktigt livskraftig population.
Kontakten mellan de skandinaviska och finsk-ryska vargarna behöver säkras. Det skulle öka chansen för en livskraftig vargpopulation i Sverige, utifrån kriteriet att vi behöver minst en invandrad varg som förökar sig per generation för att den genetiska statusen inte ska bli sämre.
Eftersom varg kan ge sig på tamboskap, oftast får, är det viktigt att sätta upp rovdjursavvisande stängsel inom vargrevir. Skyddsjakt på individer som tar boskap, som renar och tamdjur, ska vara en sista åtgärd.
WWF kan acceptera en strikt reglerad licensjakt under förutsättning att kriterier för gynnsam bevarandestatus är uppfyllda , att jakten är långsiktigt hållbar och att jakt kan ske i enlighet med gällande lagstiftning. Jaktbeslut ska ta hänsyn till populationsstorlek, bevarandestatus, genetisk status och olika intressen. Jakt ska ske under bästa möjliga etiska former, både för de vilda djuren som jagas och för eventuella jakthundar.
WWF tar starkt avstånd från alla former av illegal jakt. Illegal jakt är ett hot mot våra vilda djur.
WWF finansierar och är delaktig i projekt som syftar till att minska förekomsten av illegal jakt.
Senast ändrad 04/07/24